Mimmi & New York

Den 3:e februari i år fyllde jag 19. Eller som jag ville kalla det : 18+1. Jag blev så van vid att säga numret 18 att jag har fortsatt med det. När folk frågar hur gammal jag är har jag alldeles för många gånger svarat att jag är 18. Precis när jag säger det kommer jag på mig själv att jag har sagt fel. Då correctar jag mig och alla tror att jag ljuger. Som om jag är 16 eller nåt och låtsas vara äldre. Jag minns att när jag och Jessica var i London första gången skulle vi gå in på en club en kväll. De frågade efter leg och vi sa att vi hade glömt det. Då skulle vi försöka att säga vårat person nummer på engelska vilket inte gick så bra med alkohol i kroppen och virriga i huvudet. Men vi kom in. Som tur var. Jag kom att tänka på det för att då vi skulle säga vårat personnummer lade vi på några års ålder. Egentligen var vi väl 15-16 år men vi ljög och sa att vi var 18-19 år. Och precis så känns det nu varje gång jag glömmer att jag är 19. Och när jag försöker förklara mig blir allt bara knas.

Det jag egentligen ville och skulle skriva var inte historien om London eller min ålder, utan det var en annan historia. Den 3:e februari detta året fick jag ett jättefint armband av Johanna Johansson. Det var en metallbricka med gröna tyg-remmar att knyta ihop det med. Från märket Kaffe. Historien är egentligen inte heller om armbandet utan om en text. En text som stod skriven på en liten papperspåse som armbandet låg i.

"It is not how much you have, but how much you enjoy, that makes happiness".  Så löd texten. Och när jag hittade den i min lilla plåtask med smycken i här om dagen insåg jag hur mycket det stämmer.

Jag har blivit bortskämd här i USA med att ha pool utanför huset, aldrig behöva oroa sig över pengar till mat, nästan alltid ha tillgång till bil med gratis bensin, att gå ut och äta middag på restauranger ett par gånger i veckan och att inte behöva betala en enda räkning, varken telefon, internet, el eller hyra. Jag är otroligt tacksam för att jag har hamnat här i detta paradis men samtidigt blir man så bortskämd att man glömmer bort att glädjas åt alla småsaker.

En liten pojke som bor på gatan i Afrika blir glad så fort han hittar en liten brödskiva att äta. Det spelar ingen roll om den är gammal eller dålig. Det är mat och det får duga för den lilla pojken. Visst är jag glad över att alltid ha mat, men jag tar de sakerna för givet när jag kan gå i affären och köpa vilken mat jag vill utan att behöva spendera en krona. Det är lyx om man jämför med den lilla pojken i Afrika.

Vad jag ville säga med det här vet jag inte riktigt men jag är i alla fall otroligt tacksam för att jag har det så otroligt bra och det enda jag saknar är mina kära vänner och min familj hemma i Sverige. (Och i Spaninen.) Jag ska försöka att börja glödlas åt alla småsaker i livet för guuud vad mycket bättre man mår då!!

Ta hand om er och glädjs åt verdagens små händelser!
-Mimmi