gubbe utanför fönstret

Med en Mocha Latte i min hand sitter jag på Starbucks i Islip och njuter av den goda smaken från min kopp, som mer är en efterrätt än en kaffe. En gubbe sitter på en stol ute i duggregnet och har suttit där i snart tio minuter. Han tittar omkring sig och verkar orolig. Nu reste han sig upp och gick iväg. Han såg lite ut som en uteliggare, när jag skriver det låter det som att man tillhör en speciell folkgrupp om man inte har något hem. Är det så? Antagligen... ja. Alla männsikor är uppdelade i olika fack. Rika människor, fattiga människor, kaffemänniksor, temänniskor, shopaholics, alcoholics, asiater, skandinavier...... man kan fortsätta hur länge som helst. Varje männsika är så mycket mer än bara en människa. Det finns så många historier som aldrig blir berättade och det är synd. Jag kan tänka mig att gubben ute på stolen -som inte sitter där längre- säkert har en djup historia om sin bakrund. Jag kan inte säga detsamma om mig. Jag har aldrig gjort något dramatiskt eller oroväckande. Tur är kanske det eftersom jag bara är 19 år. Min granne här i USA som är 6 år sa en gång att jag såg lika gammal ut som en av hennes storasyster. Systern hon tänkte på är 15! FEMTON. Jaha, tack tack lilla Alanna! Men jag har också fått minst tjugo frågor av olika männsikor som frågat om Hannah är min dotter när vi varit ute tillsammans. Då måste jag liksom har sett äldre ut än 19. Jag är någonstans där mitt emellan vuxen och barn.
      Igår kväll var jag med Kurt och Hannah på middag hos vår granne Carisa och hennes två söner. Carisa hade också två kompisar där och de vuxna satt vid köksbordet och diskuterade vin och andra "vuxensaker". Hannah och Carisa's barn satt i lekrummet och kollade på film. Vart hörde jag hemma? Jag försökte hoppa in i de vuxnas konversation, men jag blev lost. Att sätta mig i ett lekrum och kolla på cartoons föll inte riktigt i min smak. Jag hamnade i en soffa med "Two and a half men" på tv:n framför mig. Det funkade väldigt bra för en torsdagskväll faktikst. Och god mat fick jag! Carisa är en bra kock, och att få hemlagad mat är något som jag inte är bortskämd med här, så det är underbart när det händer! Att slippa klä sig fint för att gå ut och äta och att slippa laga ris eller pasta till Hannah och mig var skönt. Jag blir trött på ris och pasta när jag äter det varje dag för att jag är för lat för att laga något annat till bara mig. Det är såååå tråkigt att laga mat till sig själv. Såååååå tråkigt!
      Ikväll ska vi gå ut och äta middag på Verace, en av pappans restauranger, då vi ska fira pappans födelsedag som var i måndags och Hannahs födelsedag som är imorgon. Det ska bli trevligt och antagligen ska min bästa vän här Linda förlja med. Hon är underbar och jag älskar att hänga med henne!

Nu kom gubben tillbaka och han satte sig på samma stol igen. Han sitter och grejar med sina händer. Han är nog rastlös.

Här är han:


Det är faktiskt synd om honom. Jag borde köpa en kaffe till honom.
Får fundera på den. Nu ska jag svara på lite meil.
Hejhej
-Mimmi



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0