Mimmi & New York

Den nya au paien är här och jag försöker allt jag kan att vara så trevlig som möjligt. Jag försöker att gilla henne men det är svårt eftersom jag egentligen nog mest är avundsjuk på henne. Hon blir den personen som Hannah kommer att vända sig mot, krama, berätta hemligheter till och fråga om hjälp. Jag kunde inte annat än att börja gråta när dom gick ut och lekte tillsammans. Nu är liksom året slut på riktigt, eller det är i alla fall början på slutet. Jag har trott så länge att jag är redo att åka hem men vad jag inte förstått är att jag aldrig kommer att bli redo till att lämna Hannah. Det gör ont i hela mig av att veta att hon inte kommer vara på ett rop's avstånd. Jag förstår inte att jag inte kommer att se henne varje morgon och kunna krama och pussa henne när jag vill. Att inte kunna leka och skratta med henne och inte få se henne växa upp. Jag tror aldrig att jag har älskat någon så starkt förutom min närmsta familj i Sverige. Det gör så ont i mig och det enda jag vill göra är att umgås så mycket som möjligt med henne nu det sista med hennes pappa har bett mig att försöka att backa av mer och mer så att Hannah blir van vid att inte ha mig där. Men gud vad svårt det är att bara se på, när man vill gå in i situationen och vara en del av den. Jag blir helt vilsen i mina egna tankar och jag vet inte vad jag ska ta mig till längre... Starka Mimmi har blivit svaga och sårbara Mimmi. Och nu måste den svaga och sårbara Mimmi sova. God natt